Personliga Persson

När Facebook började sprida sig likt en löpeld i Sverige så addade jag en och annan jobbkontakt som kompis i Facebook. Jag brukar inte fläka ut mitt blödande hjärta på Facebook så det kändes aldrig som ett problem. Idag kan mina affärskontakter på Facebook studera bilder på mig halvnaken i meditationsställning i Sydostasien eller drickandes öl med gamla kollegor. Internet har hjälpt till att riva ner gränserna mellan det privata och offentliga ivrigt påhejat av kommersiell förnedringstv.

På tv ser vi folk som vänder ut och på sitt personliga liv framför tv-kameran. Själv fascineras jag av alla shopaholics i Lyxfällani på trean som låter kreditkorten tala. Jag glömmer heller aldrig tjejen i trean som åt en burk mask för att vinna tiotusen spänn. Om hon hoppas på att maskätandet kommer att glömmas bort så har hon missat Youtube som fungerar som ett enormt sökbart arkiv. Tv har lärt oss att fläka ut oss och de sociala nätverkssajterna gör att vi är personliga mot allt fler människor. Samtidigt garanterar Google och Youtube att våra digitala spår aldrig utplånas.

Det märkliga är att samtidigt som vi bekymrar oss över ipred-lagar som hotar vår integritet så lägger vi gärna upp festbilder och annat för att ses av flera hundra människor på Facebook. Med alla kameramobiler får vi helt enkelt vänja oss vid att fyllan på lördag kan visas på Youtube på söndag. Samtidigt är det intressant att via mina twitterkontakter se hur svininfluensan sprider sig.

I slutändan handlar det nog om att fullständigt spamma webben med sin närvaror så att eventuella pinsamheter drunknar i mängden. Då kommer också Ipred-spionerna att drunkna i det sociala babblet på nätet. Länge leve det sociala babblet!

3 thoughts on “Personliga Persson

  1. 27 april 1986 satt A, B och C och drack öl:
    A: Att de lyssnar av husets telefon är bara bra, jag säger ändå aldrig något som är farligt där.
    B: Nä, och när jag är bakis eller ute och ölar så märks det ändå, för jag är ju rent fysiskt där.
    C: Ja, och eftersom vi är totalt blåsta allihop så är alla andra det oxå.

    Vad som hände efter den här konversationen? Tja, de dog allihop av cancer inom några år, hade folk vågat prata om viktiga saker med varandra så hade nyheten om tjernobyl spritt sig och de hade kunnat fly, eller hemska tanke, fått hjälp att undkomma.

    Fast det är ju klart, eftersom det viktigaste jag någonsin kommer att känna till är hur mina könssjukdomar sprider sig, så är det kanske lika bra att staten känner till allt om mig.

Comments are closed.