Vårt behov av tristess

Jag har sett med egna ögon hur en kollega maldes ner av e-postfloden. Hur kampen mot inboxen tog över så att de vanliga arbetsuppgifterna tvingades skötas på kvällar och helger. Detta hände när e-posten var relativt ny och många inte hunnit hitta former för att hantera stora mejlskördar.

Vi lever i en gränslös tid där jobb och fritid går in i varandra. En tid där alltid någon är vaken och pockar på vår uppmärksamhet. Med de smarta telefonerna bär vi alla mejlen med oss i våra fickor. Mejlplingen kan väcka oss i sömnen.

Alla är på jakt efter kickar och ingen vågar att ha tråkigt. Ingen behöver heller ha tråkigt då det alltid finns innehåll att konsumera.  När jag läste på universitetet arbetade jag på ett skyddat boende för missbrukare. Där lärde jag känna en ung klient som var ute på krogen varje kväll eftersom han var livrädd att missa något. Den rädslan möter jag hos många idag – rädsla att missa något.

Utbrändhet var diagnosen för 00-talet. Om vi inte lär oss att hantera denna utmaning kommer vi inom några år uppleva en massiv våg av tidig demens.  Att aldrig missa något har sitt pris.

Jag tror inte att twitterbestyckade smartmobiler är problemet med vår nya tid. Problemet är att hela vår kultur har fått adhd. Det ska vara snabba infofixar hela tiden. Det började med MTV och slutade med Twitter. Och visst finns det en tjusning i att vara med i flödet, men flödet har ett pris.

Särskilt vi som minns tiden före internet måste hitta en väg i allt det nya. Det är knappast en slump att fitnesstidningarna fylls med yogabilagor.  Det har visat sig att flertusenåriga tekniker är det bästa botemedlet mot hetsen och fragmentiseringen. Andra sätter på flight mode på mobilen för att kunna arbeta några timmar helt ostört. Riktigt feta romaner, gärna ryska, är ett annat sätt att hoppa av infoflimret för några timmar. Livet är ingen tävling där flest statusrader på Facebook vinner.