Priset vi betalar för innehåll
BY ON Apr 18, 2013
4

Att medierna börja ta betalt för digitalt innehåll ger hopp om en framtid för vassa pennor och undersökande reportage. Gratis är gott, men det har ett pris i form av sämre kvalitet på innehållet du läser. Vill du verkligen nöja dig med rewrites, retweets och citatrika bloggposter i en allt mer komplicerad värld som behöver […]

Att medierna börja ta betalt för digitalt innehåll ger hopp om en framtid för vassa pennor och undersökande reportage.

Gratis är gott, men det har ett pris i form av sämre kvalitet på innehållet du läser. Vill du verkligen nöja dig med rewrites, retweets och citatrika bloggposter i en allt mer komplicerad värld som behöver förklaras av välutbildade yrkesmän och kvinnor? Bloggare kommer inte göra de stora undersökande grävjobben som förändrar samhället.

Svenska medier var tidigt ute på nätet. Problemet är bara att de aldrig lyckades ta lika bra betalt för sina annonser på nätet som motsvarande annonser på papper. Men 19 år efter att Aftonbladet lanserade på nätet börjar tidningarna närma sig en formula som gör det möjligt att ta betalt för innehåll på nätet. Medierna experimenterar med nätprenumerationer, premiuminnehåll, begränsat antal gratisartiklar och fri tillgång till webben för vanliga prenumeranter.

Dagens-Nyheter har tagit utmaningen på allvar. Dagens-Nyheter på Ipaden erbjuder inte mycket unikt innehåll i förhållande till papperstidningen. Men jag uppskattar verkligen att enkelt kunna läsa hela tidningen när jag är i sommarstugan eller på resa. Det är en tjänst som bidrar till att jag kommer fortsätta att betala den dyra pappersprenumerationen. Däremot så anser jag att de vanliga annonserna i Ipad-tidningen är värda mer än de i papperstidningen i kraft att skärmens färglyster och annonsens klickbarhet. I ipaden förenas pappersannonsernas diskreta synlighet med webbens klick- och mätbarhet.

Att jag dessutom kan läsa hela Dagens-Nyheter på mobilen gör inte erbjudandet sämre. Värdet på betalonlinekanalerna hade ju varit begränsat om inte tidningen tidigare minskat mängden innehåll som publiceras på den öppna webbplatsen.

Den prenumererade tidningen har varit stark i Norden medan tidningsläsarna i södra Europa har hämtat sina tidningar i tidningskiosker. Därför tror jag att själva prenumerationen ska vara basen för intäkterna när tidningar lägger till digitala kanaler som Ipad och mobil.

Det är värt att betala för högkvalitativt innehåll. Samtidigt har den fria tidningswebben sin plats i webbuniversum så att läsarna kan fortsätta att dela de historier som engagerar dem. Att tidningarna vågar experimentera bådar gott för framtiden. Innehållsmässigt har världen aldrig varit bättre än nu.

About the author
Urban Lindstedt
Urban Lindstedt är journalist och författare med en passion för e-handel, yoga och fotboll. Han driver kunskapshuben Uppkopplat för att han aldrig slutar att fascineras av den digitala utvecklingen. Kunskap och nyfikenhet är nyckeln för att lyckas i den digitala världen. Urban skriver, föreläser och konsultar inom e-handel, digitala strategier och digital marknadsföring. Han bor i Stockholm.
  • Problemet är att man försöker motivera betalningsväggar med hänvisning till kvalité samtidigt som förtroendet för journalister är närmast icke-existerande. Istället för djupgående och objektiva reportage så levererades sensationsrubriker med vinklade artiklar (utifrån journalistens åsikter) utan källkritik. Det gäller inte enbart kvällstidningar såsom Aftonbladet och Expressen utan är en genomgående linje i alla tidningar.

    För att tala ”tidningsspråk” så befinner sig journalistiken i en förtroendekris, något t.ex. Jan Helin säger till Journalisten.se inte spelar någon roll. Enligt Helin ligger fokus istället på provocerande innehåll som lockar så många läsare som möjligt eftersom det ger högre lönsamhet. Ett tydligt exempel på hur man lever i en helt annan verklighet än läsarna.

    När en tidning slutar sätta sitt namn på urusla artiklar och lyckas återvinna mitt förtroende – den dagen kan jag överväga att betala för information. Tills dess väljer jag att följa människor som andas, lever och älskar sitt ämne – d.v.s. vet vad man pratar om. Skulle t.ex. Erik Niva sätta upp en betalvägg på sitt innehåll så skulle jag betala utan att blinka – så länge pengarna går till Niva och inte en tidnings sensationsjournalistik.

  • Jag håller inte med dig i din syn på journalistiken i stort. Visst finns det mycket skräpjournalistik, men på det stora hela tycker jag tidningarna, radio och tv gör ett hyggligt jobb. Jag läser DN, Offside, Guardian, Vagabond, The Economist, lyssnar på Ekot, BBC, Godmorgon Världen, ser på Rapport. I huvudsak gör det ett bra jobb. Om man nu irriterar sig på kvällstidningarna, som är fantastiskt mycket bättre än många av sina utländska kollegor, behöver man ju inte läsa dem. Jag gillar också Niva för övrigt.

  • ”Om man nu irriterar sig på kvällstidningarna […] behöver man ju inte läsa dem.”

    Detta är just den tesen jag driver. Skillnaden är att tycker mig se problemet i många av tidningarna och inte enbart kvällstidningarna.

    Just DN är ett intressant exempel med tanke på kritiken man fick för sitt Carema-reportage. Ett mer aktuellt exempel är kvinnan från Göteborg som blev rasist-stämplad i bl.a. SVT, Metro, SvD och Sydskånskan för att, enligt henne, ha bett om en rökfri taxi (p.g.a. sjukdom) och svensktalande taxichaufför (p.g.a. kommunikationsproblem). Jag vet inte vad som är sant och likt alla historier finns det två sidor – inte minst för att man uppfattar samma situation olika – men det oroande är att man utelämnar ”den andra” parten.

    För mig ligger tidningarnas värde i att journalister levererar objektiv och faktagranskad information där båda sidor får uttala sig. Bryter man mot detta så försvinner förtroendet och då kan man lika gärna få nyhetsrapporten från Twitter istället för att betala en tidning som inte levererar något mervärde. Tyvärr räcker det med enstaka artiklar för att sänka förtroendet och därmed plocka bort mervärdet som tidningarna (utom Jan Helin) anser sig leverera.

  • Om du jobbat på en tidningsredaktion så tror jag att du bättre skulle förstå att det ibland blir fel. Det är ofta mycket bråttom. Felen hanterar vi bästa genom denna typ av diskussioner. Inga journalister vill skriva felaktiga artiklar. När det gäller Carema-reportaget handlar det nog om dålig arbetsledning. Journalister kommer att fortsätta att skriva felaktiga artiklar, men de mesta kommer att hålla okej kvalitet. Vad är alternativet – att sluta med professionella journalister. Jag vill inte leva i värld där Twitter är den enda nyhetskällan.