Wall St

Tekniken hotar vårt finansiella system

Teknologin borde ha tagit bort onödiga och giriga mellanhänder från våra finansiella marknader. Istället har så kallade blixthandlare (high frequency trader) lagt en extra skatt på stora aktörers aktiehandel.

Internet-teknologin har gjort  saker med vårt finansiella system som är omöjliga att överblicka och förstå konsekvenserna av. Men vi kan alltid vara säkra på att aktörer utnyttjar svagheter i regelverk och system.

Alla som läst några poäng ekonomi på universitet har stött på tulpan-bubblan i Holland 1636-1637. En spekulationsvåg kring tulpaner ledde till att en enda tulpanlök såldes för samma värde som ett hus i centrala Amsterdam innan bubblan sprack i februari 1637. Sedan dess har otalet bubblor spruckit. Själv såg jag mina internetfonder halveras på kort tid år 2000. Lekmän blir alltid påsatt av professionella handlare.

I boken Flash Boys av Michael Lewis (2013) som handlar om högfrekvenshandlare på amerikanska aktiebörser blir det tydligt att även proffs blir lurade av mer tekniskt avancerade blixthandlare. Flash Boys är en episk berättelse om hur kanadensaren Bradley Katsuyama ger sig ut på en resa för att förstå vad det är som händer med det amerikanska bössystemet efter att han som börshandlare på Royal Bank of Canada upplevt att systemet på något sätt är riggat.

I en värld där tekniken egentligen borde avskaffat behovet av mellanhänder mellan investerare som köper och säljer aktier har högfrekvenshandlare lärt sig att utnyttja millisekunder för att hinna före exempelvis pensionsfonder som köper större aktieposter på de närmare 60 aktiebörser som finns i USA. När en stor investerare lägger en köpförfrågan på en större mängd aktier köper blixthandlarna upp samma aktier för att millisekunder senare sälja dem dyrare till investeraren som trodde att världen räknade i sekunder.

En högfrekvenshandlare kan göra 55 000 affärer på en dag och behåller aldrig några aktier efter att börserna stänger. Och det handlar inte bara om aktier utan även råvaror och mängder av finansiella derivat är intressanta för högfrekvenshandlarna. Vi vet att högfrekvenshandlarna bidrog till den så kallade Flash Crash den 6 maj 2010 när börskurserna på några minuter oförklarligt föll med 9 procent i USA. 

Om högfrekvenshandlarna utnyttjar millisekunderna det tar för köporder att färdas mellan USA:s 56 börser kan vi vara helt säkra på att de utnyttjar de millisekunder köporder tar att färdas mellan världens börser. Norges oljefond har meddelat att de tänker göra allt för att undvika att köpa aktier där högfrekvenshandlare har särskild tillgång till handeln.

Det hypade området fintech har utan att vi varit medvetna om det förändrat finansbörserna som i slutändan kommer att bestämma vad du får i pension. Här kommer lagstiftare alltid sitta i baksätet och incitamenten för handlare att utnyttja systemet med bättre teknik är enorma.

Girigheten är inbyggd i de finansiella systemen. Det är svårt att göra något åt. Men vi måste förstå vad tekniken gör med våra finansiella system. Och lösningarna kan aldrig bara handla om lagstiftning. Det är oerhört viktigt att våra stora pensionsfonder förstår vad tekniken gör med våra finansiella system.

Dum, dummare, Facebook

Trollen är värre idag än på John Baurs tid.
Trollen är värre idag än på John Baurs tid.

Drömmen om internet som en jämlik plats för diskussion är död sedan länge. Att vem som helst kan posta innehåll betyder ingenting i praktiken.

Sociala medier är sedan länge en tummelplats för troll och extremister. Digitala medier har svårt att stödja intelligenta diskussioner, resultatet blir snarare polarisering mellan extrema synpunkter. Längre texter på bloggar har också fått ge vika för kortare texter och bilder på populära plattformar som Instagram, Snapchat och Twitter.

Vid internets publika genombrott ett par år efter millennieskiftet levde fortfarande drömmen om nätet som en plattform för kunskapsdelning, diskussioner och demokratisk fördjupning. Kunskapen finns där en googling bort för alla som orkar, men diskussionerna har blivit fragmentariska och troll-infekterade. På många sätt var det ett misstag att släppa på kommentarer på vanliga dagstidningar och det är ett tecken i tiden att idg.se som var pionjärer med kommentarer tog bort dem när de gjorde om sin sajt i början av året. Idg hade en aktiv men ganska liten community som kommenterade artiklar.

Facebooks räckvidd bara ökar. I år använder 70 procent av befolkningen tjänsten. Ökningen beror främst på att äldre börjar använda Facebook, enligt rapporten Svenskarna och Internet 2015De som använder sociala nätverk gör det i snitt 6,4 timmar i veckan, nästan 1 timme om dagen. Det är en timme mer i genomsnitt per vecka jämfört med 2014.

Verktygen och plattformarna finns där för att interagera med människor, men de sociala nätverken har i huvudsak blivit plattformar för kändisar, sportstjärnor och företag som vill sprida sina kommersiella budskap. En genomsnittlig medborgare har mycket svårt att slå igenom det öronbedövande bruset med undantag av enstaka Facebooksupprop som uppfyller virala grundkrav. Politiska diskussioner är nästan alltid infekterade av troll.

I praktiken är sociala medier hierarkiska. Bara fyra procent av Twitters aktiva användare har tusen eller mer följare. Bara en tiondels procent har 25 000 följare eller fler. Lägg till att tio procent av alla tweets är spam enligt analysföretaget Network insight. Andra än artister, sportstjärnor och världspolitiker är chanslösa att få en tillräcklig följarbas för att kunna föra vettiga diskussioner.

De flesta människor använder sociala medier passivt. Även om alla har möjlighet att posta innehåll så lutar de majoriteten tillbaka med popcorn i knät för att bara låta sig underhållas av galna videos och meningslösa klick-beten. Sociala medier är helt enkelt inte särskilt sociala.

Meningsfyllda diskussioner har svårt att överleva på de stora sociala nätverken. Revolutioner sprungna ut twitter överlever inte mötet med organiserade maktgrupper. Organisation och hierarki vinner näsan alltid matchen mot lösa nätverk. Baksmällan efter den arabiska våren är en plågsam påminnelse om detta.

Oavsett om det handlar om ett företag som vill nå sina kunder eller en opinionsgrupp som vi ändra på ett maktförhållande så kan aldrig sociala medier vara något annat än ett kompletterande verktyg.

På många sätt tror jag mer på bloggen som en plattform för diskussion inom nischer. Bloggens fördel är att den har en tydlig avsändare som håller koll på kommentarer och kan enkelt radera trollens bittra spyor. Bloggen är mer en fast punkt där det ständiga flödet från sociala medier blir flyktigt intill meningslöshet.

Aldrig mera tråkigt

Den digitala utvecklingen har förstärkt vår tids rädsla för långtråkighet.

Den engelska filosofen Bertrand Russel sa att man aldrig kan bli något om man inte klarar av att ha tråkigt, för då klarar man inte av att fördjupa sig i något på riktigt. Ett kontroversiellt påstående i en kicksökande digitaldopad kultur.

Idag är det en utmaning att försöka ha tråkigt. Bara i smartmobilen har jag tillgång till trettio olika poddar, ett fyrtiotal tv-kanaler, 15 radiokanaler jag gillar, Youtube, flera tidningar, tio böcker, Spotify, en handfull spel och så vidare. Allt går även att konsumera via dator, surfplatta och teven.

Jag behöver aldrig försjunka i tankar, känna tidens friktion och höra min inre röst. Allt går att skölja bort med innehåll.  Men när jag läser om människor som kollar mejlen på toaletten blir jag förtvivlad. När ska människan vara människa?

Vi lägger en stor del av vår fritid på medier. Förra året spenderade svenskarna sex timmar och fem minuter på olika typer av medier en vanlig dag, enligt Mediebarometern. Frågan är hur roligt det är att glo på tv 98 minuter per dag?

För några år sedan publicerades den norska filosofen Lars Svendsens bok ”Långtråkighetens filosofi” på svenska. Han hävdar att långtråkigheten är ett modernt fenomen som kom under romantiken. Det är romantikens upptagenhet med den egna personen som är roten till tristessen.  Människan försöker hela tiden bekämpa långtråkigheten med tv, fester, droger och musik, enligt Svendsen. Tänk på att boken skrevs innan smartmobilernas genombrott.

Den existentiella långtråkigheten bottnar i brist på meningsfullhet. Här angriper en flod av innehåll bara symtomen och gör det grundläggande problemet värre.

Lars Svendsen tycker att vi ska utnyttja ”dödtid” till att reflektera över vad vi gör med våra liv. Att ha långtråkigt är inte ett misslyckande. Tänk på det nästa gången du ska döda tid med mobilen.

Kulten kring det sociala

När vanliga medier bevakar sociala medier plockar de alltid fram en rad vältaliga och kunniga experter som alla är över huvudet förälskade i den sociala webben. Det är som att låta en aktiv alkoholist prata om alkoholens fördelar. Jag kan inte minnas att jag sett någon kritisk granskning av sociala medier de senaste två åren. Detta trots att de sociala medierna håller på att omforma våra liv. Istället plockar vi hit amerikan efter amerikan som narcissistiskt får hylla verktyg som Twitter, Facebook eller Pinterest. Känslan är att om du inte finns på Twitter så finns du inte. Facebook är så självklart att det inte ens diskuteras.

Annat var det när Microsoft slog ut sina konkurrenter på webbläsarmarknaden. Då var det klädsamt att tycka illa om Microsoft. Till och med hyllningskören kring Google sjunger falskt ibland. Så sent som i mars gjorde Svts Uppdrag granskning ett inslag om hur viktiga Google blivit i våra liv och vilka tråkiga konsekvenser det kan bli för enskilda individer som råkat illa ut i sökresultatet.

Det finns det en position ledig som kritiker av sociala medier i Sverige. Vi behöver en Andrew Keen som i boken The Cult of the Amateur jämförde Web 2.0 utopierna med Karl Marx vision om det kommunistiska samhället. Industrialismens entusiastiska teknikoptimism slutade i Gulag, Auswitschtz och taylorism. Keen varnar att dagens kult av det sociala kan sluta i dystopier.

Idag är Andrew Keen aktuell med boken Digital Vertigo, efter Hitchocks film Vertigo, där han försöker hitta en väg åt oss i en värld där sociala medier blivit normen. Googles Larry Page och Facebooks Mark Zuckerberg är vår tids oljemagnater som tjänar fantasisummor på att kontrollera enorma mängder av personlig data om oss.

Samtidigt hyllas ”det sociala” under kultlika förhållanden. Storebror har bytts ut mot tusentals lillebröder och vi delar med oss av all information vi har till alla som vill lyssna. Om det nu går att prata om lyssnande i det enorma informationsbruset. Flödet av information gör oss ”yra”, enligt Keen, samtidigt som kreativiteten blir lidande. Men vi kan lära oss av historien, enligt Keen. Vår tid är inte så unik som vi vill tro. Keen tvivlar på att sociala medier gör oss mer kreativa och han råder företag att vara försiktiga med hur de arbetar med sociala medier. Utan kreativitet får vi inga innovationer inom näringslivet.

Tänk om Keen har rätt i sin kritik av sociala medier. Facebook går inte längre att tänka bort. Men vi måste hitta en väg bort ifrån imperativet att det mest privata ska visas upp för alla. Det privata har ett värde och det bör skyddas lika mycket från snokande myndigheter som miljontals småbröder.

 

Vårt behov av tristess

Jag har sett med egna ögon hur en kollega maldes ner av e-postfloden. Hur kampen mot inboxen tog över så att de vanliga arbetsuppgifterna tvingades skötas på kvällar och helger. Detta hände när e-posten var relativt ny och många inte hunnit hitta former för att hantera stora mejlskördar.

Vi lever i en gränslös tid där jobb och fritid går in i varandra. En tid där alltid någon är vaken och pockar på vår uppmärksamhet. Med de smarta telefonerna bär vi alla mejlen med oss i våra fickor. Mejlplingen kan väcka oss i sömnen.

Alla är på jakt efter kickar och ingen vågar att ha tråkigt. Ingen behöver heller ha tråkigt då det alltid finns innehåll att konsumera.  När jag läste på universitetet arbetade jag på ett skyddat boende för missbrukare. Där lärde jag känna en ung klient som var ute på krogen varje kväll eftersom han var livrädd att missa något. Den rädslan möter jag hos många idag – rädsla att missa något.

Utbrändhet var diagnosen för 00-talet. Om vi inte lär oss att hantera denna utmaning kommer vi inom några år uppleva en massiv våg av tidig demens.  Att aldrig missa något har sitt pris.

Jag tror inte att twitterbestyckade smartmobiler är problemet med vår nya tid. Problemet är att hela vår kultur har fått adhd. Det ska vara snabba infofixar hela tiden. Det började med MTV och slutade med Twitter. Och visst finns det en tjusning i att vara med i flödet, men flödet har ett pris.

Särskilt vi som minns tiden före internet måste hitta en väg i allt det nya. Det är knappast en slump att fitnesstidningarna fylls med yogabilagor.  Det har visat sig att flertusenåriga tekniker är det bästa botemedlet mot hetsen och fragmentiseringen. Andra sätter på flight mode på mobilen för att kunna arbeta några timmar helt ostört. Riktigt feta romaner, gärna ryska, är ett annat sätt att hoppa av infoflimret för några timmar. Livet är ingen tävling där flest statusrader på Facebook vinner.

Internetekonomin större än du trodde

När jag tittar på gamla filmer ser jag bara hålet av ett icke-existerande internet. Jag ser stereo-apparaterna, tv-apparaterna, de trådbundna telefonerna och har svårt att fatta att för bara 20 år sedan gick livet vidare utan internet, Spotify, e-handel, podradio, webbteve, e-post, Google och Facebook. Det är som att sakna ljudet i en stumfilm.

I ett försök att visa på hur viktigt internet är har The Boston Consulting Group tagit fram rapporten ”Sverige Online – Hur internet omvandlar den svenska ekonomin” på uppdrag av Google. De pålästa rapportförfattarna kommer fram till att internetekonomin var värd 205 miljarder kronor 2009 eller 6,6 procent av BNP-n. Det är större än hela byggsektorn och mer än tre gånger större än jordbrukssektorn. Detta utan både rot-avdrag och EU-bidrag.

Till de 205 miljarderna har rapporten inte räknat med indirekt påverkan som minskade transaktionskostnader då internet gör det enklare för konsumenter och företag att göra bättre köpbeslut. Inte heller elektronisk B2B-handel och C2C handeln räknas in i siffrorna. Hur värderar man att en kund kan göra en prisjämförelse mellan 40 leverantörer på ett par sekunder? Hur värderar man att jag utan ansträngning kan sälja prylar jag inte längre behöver? Den minskande friktionen i samhällsekonomin är värd mångdubbelt mer än de 205 miljarder kronor som själva internetekonomin är värderad till.

Internet har givit mindre och medelstora företag möjlighet att använda tjänster och verktyg som tidigare bara storföretag kunde utnyttja. Tyvärr visar rapporten att mindre företag är betydligt sämre på att utnyttja de nya verktyg som internet ger företagare för att lyckas. Det är främst kunskapsbrist och tidsbrist som får de mindre företagen att avstå från kostnadseffektiv onlinemarknadsföring, samarbete med kunder och geografisk expansion. Internet är en hävstång för att lyckas. Företagen med en avancerad webbnärvaro med onlineförsäljning och internetmarknadsföring växer snabbare än företag med låg webbnärvaro, enligt rapporten.

Internet behöver inga subventioner för att lyckas, men lek med tanken om vi skulle använda jordbrukssubventionerna till att utveckla internetekonomin – vart skulle Sverige vara om fem år då? Företagare som lär sig att hantera nätet har betydligt större chanser att lyckas än de som inte orkar eller vågar lära sig allt om e-handel, onlinemarknadsföring och sociala medier.  Dessutom är det ju roligare att vara med på tåget än att stå kvar på stationen när vi rör oss mot en verkligt ny ekonomi med superlåga transaktionskostnader.

Internet dödade kalla kriget

Wikileaks har i grunden förändrat villkoren för makthavarna i världen. Det går inte längre att hålla hemligheter hemliga. Detta skrämmer naturligtvis makthavare som byggt sin makt på hemlighetsmakeri.

Under hela efterkrigstiden var Sverige officiellt neutralt. Många medborgare trodde att vi verkligen var neutrala. Idag vet vi alla att Sverige hade ett långtgående samarbetade med USA och andra Natoländer när det gällde vår nationella säkerhet.

Idag skulle aldrig en liknande officiell lögn aldrig fungera. Vi skulle ganska snart bli matade med hemliga dokument om vårt samarbete med USA via Wikileaks. Sedan skulle vi öppet kunna diskutera om vi gillar samarbetet eller inte. Sannolikt hade de flesta svenskar efter kriget accepterat ett samarbete med det demokratiska USA i kampen mot det totalitära Sovjetunionen.

I USA skriker nu högljudda kritiker att Wikileaks ska terroriststämplas. En vacklande supermakt har sårats där det gör som mest ont. När en stats hemliga undermedvetna görs tillgängligt för alla är krav på terroriststämpling att vänta.

Man kan tycka vad man vill om Wikileaks publicering av krigsrapporter från Irak eller amerikanska ambassadörers skvaller om världens ledare. Om USA mot förmodan lyckas stoppa Wikileaks skulle ganska snabbt sajten klonas av nya aktivister. Trots att huvudmännen kring fildelningssajten Pirate Bay har fällt i domstol går det fortfarande att ladda ner filmer, musik och böcker från Pirate Bay. Internet byggdes för att stå emot kärvapenkrig så det behövs mer än en sårad supermakt för att förstöra vår nya informationsordning. ”Information wants to be free” heter det. Jag nöjer mig med att konstatera att ” Information is free.”